Jag fick frågan om jag ville flytta min blogg till Runnersworld Triathlon och efter som att jag drivs av utmaningar så hittar ni mig där i fortsättningen. Ska bli riktigt häftigt att vara med och påverka Sveriges nyaste triathlonforum med mina tankar kring triathlon och träning.
Välkommen in till Runnersworld Triathlon
Nu har jag hittat rutinen jag behöver för att bli en starkare simmare och jag gillar det. Det blev lite över en mil i bassängen förra veckan och med dagens pass så kommer jag att landa på ca 12 km den här veckan. Jag delar upp det på fem sessions varav en är med klubben. Den här veckan startade jag med ett pass där huvudserien bestod av 20×100 meter start 2.10 och späkade kroppen med 40×50 start 1.30 dagen efter. Försöker köra ganska kort och simmar sällan över 200 meter, tror att jag tjänar mer på att simma hårdare och med full fokus på position och teknik istället för att slafsa mig igenom distans.
That´s all for now folks!
Så ser planen ut och jag har bra sju veckor kvar. Kommer att lägga mycket krut på simning helt enkelt och med en kamera på botten så ser jag utvecklingen gå framåt. Har lånat en GoPro som sköter jobbet helt fantastiskt, bara släppa ner i vattnet och rikta in så dokumenterar den hela passet med brutal ärlighet. Jag har fokuserat på min catch och balans den här veckan och i princip bara matat övningar och ibland får jag in känslan. Jag jobbar även på tretakt i andningen och att inte hålla andan när det börjar bli stressigt. Jag har märkt att jag simmar ganska bra när jag koncentrerar mig och att jag har en tendens att tappa höften och åla mig när jag blir stressad och trött. Så det känns även naturligt att slänga in massor av bålstabilitet utanför poolen. Så ser min verklighet ut just nu och all övrig träning sker i A1 intensitet (max 155 puls).
Game On!
Lägger mig i mitten-mitten av en riktigt lång rad av simmare ett par hundra meter från land. Speakern räknar ner från tio minuter, fem minuter, helikoptrar i luften, trumbankande från piren, två minuter, ben och armar från alla håll, är äntligen här, vill nog ligga lite närmre startlinjen, tar ett par meter till men det gör alla andra också.
Med ett kanonskott är vi igång. Det är en tämligen trög massa som försöker göra något för att ta riktning ut till havs, ut mot det fartyg vi ska runda, men det händer inte så mycket, vi fäktas mest, det kokar runt mig och jag försöker hålla huvudet över vattnet för att inte ta så mycket stryk från alla ben. De som kommer bakifrån vill förbi och det vill jag också. Det känns lite som det står still och väntas. Klarar mig nog ändå ganska bra i bråket, får smaka en å annan häl men inget som tar något värre. I vanliga fall brukar folk maka sig lite när man slår på dem, inte här, det är vägg framför mig och de bryr sig föga om att jag vill köra om.
Rundar skeppet med 32min på klockan. Tänker att det borde gå fortare hem. Det gör det inte. Vågorna tilltar, får stanna och tömma brillorna ett par gånger då vattnet slår igenom. Halvvägs hem kommer det ett gäng delfiner och passerar under oss, de simmar fort! Får sendrag i foten, stannar upp för att sträcka gång på gång, vill inte riktigt kicka med ena benet, känns inge vidare nu, börjar förstå att det tar mig lång tid att komma hem när jag ser hotellet inne vid piren – långt kvar. Ingen stress. Bara flyta och dra drag. Tid: 1.12 – vad hände?
Vi kör en loop inne i byn innan vi ger oss ut på väg19 norr ut. Bra tryck inne i stan bland åskådare och inte minst i benen hos många pigga. För egen del tar det säkert en mil innan benen svarar på cykeln. Ligger länge ganska bra till och siktar på 5 timmar. Delar som vanligt upp det hela 3x6mil och försöker göra varje mil runt 14-17 min. Vid de första 60k ligger jag ett par minuter före schema. Dricker och dricker, inget vill vara kvar, allt kommer upp… äter salt, bananer och lite socker, samma samma. Svänger av vänster för att komma upp till vändningen vid Hawi. Här kommer dagens sidovind rätt i ansiktet, hårt. I takt med att vi kommer längre upp för backen och upp mot öns norra sida friskar det i rejält. Det är eg bara svagt uppför men det går inte snabbare än 15-20km/h och det är tungt! Men men det går fort utför.. 65-70km/h i knappt en mil gör också att man får vila en del inför hemfärden. Är tillbaks till planen efter 2/3 och ligger runt 3.20. Mellan mil 13 och 16 är det tyvärr slut. För mycket tävlande eller kropp som inte vill ha mat, jag vet inte men jag vet att det är slut för idag. Kan inte hålla trycket i vinden utan faller tillbaka och hamnar i något slitigt, tråkigt, jobbigt. Vill så mycket nu – men det går inte, klockan ljuger inte, det är hårt. De sista två milen hjälper vinden till och det går att hålla ett anständigt tempo. Totalt sett hamnar cykeltiden så långt efter plan att det tillsammans med simningen är helt utom räckhåll för någon bra tid.
Hur som helst är det alltid lika skönt att lämna cykeln och komma ut på löpningen. Helt plötsligt händer det saker – fest, musik, massor människor, gott om vätska, lite omväxlande omgivningar (det har varit lava i fem timmar), det är heja heja – Elin jagar med en bit och varmt uppmuntrande. Efter några kilometer lossnar det lite och jag spikar fast ett 5-tempo som tar mig längst Alii dr till vändning och tillbaks till stan. Efter ca 15km är det åter lava, raksträcka, motorväg, tomt, tyst, varmt, ett band av löpare som möter upp med långt snabbare fötter. Gillar det här. Här får man möta hela världseliten på löpningen, jag är imponerad, jag vill ännu mer nu, kanske inte idag men nästa gång, för snart går det trögt. Jag klockar halvmaran på 1.44 men efter 23 km vill inte något i systemet längre. Allt rinner rätt igenom, min kropp vill tydligen inte ha något och tillslut känns det som jag bokstavligen tar mig fram på benmärg. Dess utom har jag har ingen tid att springa för, ingen kvalplats att ta, ingen att slå – alla är hopplöst långt framför, det blir lättare att gå ett tag, äta, dricka, andas. Slänger iläggen i skorna som rullat ihop sig, is i mössan och sedan några steg till. Det varmt här. Vet att det svänger vänster vid Energy Lab för en sista krok innan hemfärd – men vart!! Det tar till synes aldrig slut. När nu varje mile går på 10min tar det sin lilla tid att komma ut till vändning. Det är med väldigt trötta steg jag ler åt de välmenande funktionärerna som eldar på – ”Looking good Nicolas”.
Tillbaks på Alii efter mitt livs längsta mara – vilken fest, så många leenden, så mycket Go go go! Det är kul igen. Lycka. Vill trycka på paus och vara i det här ett tag. Det var lång väg hit – det är så värt allt, vill mer nu, hur ont det än gör, hur tids-besviken jag ändå varit under dagen – jag gillar det här.
Kona – jag kommer tillbaks!
Min vän Nicklas lyckades få det att stämma i Kentucky och kvalade till Hawaii något han kämpat för i både med och motgång. Jag är väldigt glad för din skull Nicklas och jag hoppas att du får en riktigt bra dag imorgon jag kommer att sitta som klistrad framför datorn imorgon kväll och bytt sovmorgon med Anna. Följ loppet här
Jag ska verkligen vara här. Jag gillar allt med den här stället. Stor tävling, lava, palmer, sol, klart vatten, slät asfalt, Hawaiian Tropic, en målraka under uppbyggnad och mycket förväntan över vad som kommer på lördag. Äntligen. Det är så bra som jag tänkt mig.. och det har tänkts en del om den här ön kan jag lova. Förmodligen lite för mycket. Framförallt har jag funderat på – hur fan ska jag ta mig hit? Är det ens möjligt eller är det som Jojje skrev en gång – min ursäkt för att träna som en dåre?
Teoretiskt har jag varit här hur många gånger som helst. Inga problem, det är bara att kolla några resultatlistor och lägga ihop tiderna från en bra dag, gärna från en platt bana med molniga 21 grader och konstatera – det hade jag kunnat göra, lätt. Men jag var inte där den gången och den gången jag var där var det inte min dag, sjuk, punkterad, skadad, trött, hybris på cykeln… till förbannelse. Den 28 aug var jag i alla fall där. Louisville Kentucky. Bara göra, bra dag, bra väder, bra ben, trött på att misslyckas, jävligt trött på att misslyckas och göra ännu en repa på trainern framför Youtube och se Queen K från en helikopter.
I Louisville var löpningen helt platt, 30 grader varmt, medvind ut – mot hem. Lite folk till en början av första varvet, långt fler under det andra. Svårt att veta om det kommer något snabbare bakom, i synnerhet sedan det tagit 40 min att få alla i vattnet efter en något annorlunda simstart. Gjorde en ok cykling, kanske lite i underkant, 5.05. Efter en knapp mil ut på löpningen ropar någon – Du är 27:a. Perfekt – Håll nu. Aldrig gå. Massor med is. En vätskestation åt gången. Vill verkligen inte gå, sänker farten lite och gör 3.28. Klockar de tre sista km som de snabbaste vilket kanske inte var optimalt men riktigt skönt. Kom in som 31:a totalt. Just så att det räckte till en biljett.
Fest
Äntligen här alltså. Drygt en månad sedan målgång. Har förmodligen fler timmar i flygstolar än i sadeln sedan förra resan. Har varit här en vecka och hunnit känna lite på de olika momenten. Vid sidan av det så bjuds det gott kaffe och riktigt bra väder. Mycket triathlon nu. Trängseln nere vid piren har ökat för varje dag. De flesta ser rätt tränade och förberedda ut, några nervösa, de flesta oroande lugna, de är pratglada och inte minst färgglada. Sitter just på byns Café, Lava Java och möter upp med bekantskaper från överallt, det är taggat nu. Bra material passerar här under dagarna, det är välskuret, polerat och genomtänkt. De flesta stora namnen är naturligtvis också här. Elin tror på Andreas Raelert, själv tippar jag Marino Vanhoenacker men hoppas naturligtvis på Henning. På något vis är det väl redan klart på damsidan..?
På lördag kör jag min tredje IM på lika många månader.. är tyvärr inte helt kry, ambitionen får väl vara att gå i mål, njuta av allt som kommer under dagen, uppleva allt. Kan det här nu, vill starta, ”skönt att komma iväg”. Detta blir min nionde start över distansen och förhoppningsvis min åttonde målgång. Jag hoppas det kommer bli snyggt, varmt, blåsigt och riktigt jäkla kul.
Full Pull
Det är tacksamt att anordna löptävlingar (Skutan Runt) mitt i löparboomen men därmed inte sagt att det gör sig själv. Formatet är perfekt, 25 km runt ett berg är en utmaning för många och det är lätt att glömma att 25 km är långt för många motionärer. Därför tycker jag att det borde finnas minst tre vätskekontroller efter banan dels som en säkerhet om man skadar sig och om man kört energin i botten. Det var ett par ställen det var lite oklart var man skulle och jag stod still och letade på ett ställe vilket absolut inte får inträffa. Större och tydligare markeringar till nästa år så kommer det bli perfekt. Annars har jag inget att anmärka på och jag tycker tävlingen var jäkligt bra och utmanande som vanligt var det lite tuffare än jag trott och min ovana att springa utför resulterade i blå tånaglar och att jag tappade ett par platser i resultatlistan. Jo just det, resultatlistan måste ligga ute samma dag eller absolut senast på morgonen efter allt annat är fel. Det blev en tolfteplats och jag konstaterar att traillöparna är sjukt bra på att springa med terrängen utför och jag är kass på detsamma. Så fort det är bra stig och platt eller lätt uppför hänger jag med de bästa men när det rotar till sig och går utför är jag borta. Resultat hittar ni här
Jag sprang i ett par Keen A86 och jag säger bara wow, det är så här en trailsko ska kännas. Lätt som en racesko och med ett sjukt grepp på underlaget. De verkar vara en halv storlek mindre än de andra skor jag har hemma och skulle jag köpa ett par så skulle jag gå upp en halv storlek. Pratade med ett par stycken efter racet som var nyfikna på stabiliteten i skon och är det en stabil sko man behöver så är det inte rätt sko men jag har aldrig riktigt fattat vad man pratar om när man beskriver skor som stabila i sidled. Jag sätter ner foten och känner underlaget innan jag lägger hela min tyngd i steget och den känslan var skön på grund av en tunn sula. På ett ställe efter banan skulle man springa efter en nybruten väg täckt med sprängsten och innan jag tog första steget var jag lite orolig hur den tunna sulan skulle klara underlaget men det var inga problem. Aldrig skönt att springa på sprängsten. Sammanfattning: Gå upp en halv storlek. Bra grepp. Lätt och bra löpkänsla. Snygg. Suger inte åt sig vatten.
Game On!
Om någon har missat det så är hösten här, en tid då sommarens tävlingar är tävlade men fortfarande ligger färskt i minnet. Om jag skulle summera sommaren och sätta ett betyg på min insatts så ger jag mig ett VG i träningsinsats och ett knappt godkänt i utförande. Jag har fokuserat hårt och verkligen satsat men inte nått målen tyvärr och det finns många anledningar till det och en är helt klart att målen varit stenhårda och väldigt höga och då är det svårt att lyckas. Jag gillar den brutala ärligheten i idrotten och har du tränat fel eller har en dålig dag så räcker du inte till helt enkelt, avskalat och brutalt. Ibland svider det att höra sanningen eller bryta ett lopp som man laddat för i flera år för att man mentalt inte är ”här och nu” eller chansat och gått på en nit, anledningarna att bryta kan vara många. Det går inte att åka snålskjuts på någon eller snacka in sig med rätt kontakter, man måste leverera helt enkelt. Jag vet att den här säsongen kommer att göra mig starkare och mentalt har jag klivit upp ett steg och känner mig bekvämare på startlinjen och kan fokusera på uppgiften istället för att vara nervös över saker jag inte kan kontrollera, som punkteringar och andra mekaninska problem eller varför inte väder och vind, jag har lärt mig mycket. Att inte ställa sig längst fram i mitten på simningen när jag har simmat som bäst 1.10 på en IM och större delen av fältet simmar fem minuter fortare, rutin. Att min styrka är cyklingen och jag inte ska fastna i grupper bara för att det står 38 kmh på hastighetsmätaren, går det lätt så är det bara att öka. Kan vara smart att hålla igen lite på löpningen de första kilometrarna tills kännseln i benen kommit tillbaka. Hur vet jag detta? Upplevelsen av den här informationen har levererats mitt ute i Zürich Sea med panikångest översimmad av tusen pers och i transition efter en misslyckad cykling på 5.15 timmar eller yr och gråtandes på en löpning som varvas med gång och brustet hjärta. Sanningen gör ont och är brutal men bara om man vågar göra något åt det och acceptera sina brister så kan man förändra och dra nytta av informationen. Jag väljer det sistnämnda och satsar på att göra ett försök till att kvala och jag siktar på IM Regensburg i Juni. En tävling som kommer att passa mig som handsken med backig cykling och platt löpning. Simningen då? Ska tydligen vara lina hela vägen runt och då är det som i bassäng, typ.
Bilden är på min vän Nicklas Säfström som jobbat stenhårt i med och motgång och tillslut lyckats kvala till Hawaii. När den här bilden togs var det ett par veckor kvar till IM Sydafrika och att han skulle bryta den tävlingen på löpningen var det ingen som trodde. Ibland gör det ont helt enkelt.
Game On!
Har precis kommit in från en lätt jogg med mina nya Keen A86 som jag fått äran att testa runt skutan imorgon. Har länge tyckt att trailskor verkat onödigt klumpiga och legat lite efter i modeller och tänk men nu med alla som hakar på barfotatrenden börjar det dyka upp lite lättare modeller. Springer nästan alla mina pass i Asics DS Racer och ibland när jag vill ha lite mer löpkänsla så plockar jag ur innersulan. Mina första tjugo minuter med Keen på fötterna går väldigt smidigt och första intrycket är att man vill springa fort i den. Och eftersom att sulan ger ett riktigt bra grepp så kommer jag att våga chansa runt skutan imorgon, om det kommer att gå fort vet vi när jag kommer i mål.
Nu är det löpning som gäller och jag siktar på en bra placering den 17:e då jag ska springa Skutan Runt. Har sprungit bra efter Tjörn och med ett långpass idag så bygger jag den grund jag behöver för att köra hårt fram till på torsdag och locka fram farten. Konkurrensen kommer att vara stenhård med många duktiga multisportare och längdåkare som är sugna på att visa upp sig. Det som talar för en bra placering är att jag kan banan och sprungit delar av den många gånger och kan lägga upp en bra plan runt skutan.
Game On!
Game On 